Well kommer du ihåg när du inte ens var som en vän?
Du vet han var så stor och inte skulle dö för dig
Och jag vet nog att det skulle vara så
I resten av mitt liv för detta kan vi ändra på
Och så kom den där dagen då du slog oss
Lät oss förstå att du bedrog oss
Och nu sitter vi ensamma
Och hatar att du gav oss den här känslan

Nu har jag fått nog av dig!
Nu har jag fått nog av dig!
Du får aldrig någon att må bra

När du fick oss att se rött
Jag skulle kunna leva på att låta dig skrika dig trött
Men istället är det hon som får göra det.
Hur kan du låta henne göra det?
Hur kan du orsaka det?
Men när du kommer ett steg närmare än vad du får
Så kommer det i öppna sår, som du får henne att blöda ur
För du karvar och vrider din kniv som ett djur
Och varje varvallt detta går runt i mig, så känner jag att du måste ut ur henne
Ur oss alla
Skära upp magen och ge det till dig.

Nu har jag verkligen fått nog av dig
Du får bara folk att må dåligt

Nu ska du leva själv
Nu ska jag leva själv
Det är ditt fel att du gör det.
Inte att jag gör det men att du gör det.
Jag fattar inte hur du tänker?
Sen ska du försöka få alla andra att tofla för dig och tycka synd om dig när du själv satt dig i den sitsen?